Malphite

Malphite föddes inte så mycket som han klövs av. Han började som en tjänarskärva av Monoliten, en utomvärldslig obelisk, med uppgift att hälla sin enorma elementära kraft i att hålla denna större varelse intakt så länge han kunde. Han misslyckades med den enda uppgiften, och misslyckandet tog ifrån honom allt han hade känt. Som en tank som lika väl kan hålla toplane som mitten av djungeln närmar han sig varje strid på samma sätt som han en gång närmade sig sin gamla plikt: som något att ta sig igenom, inte något att njuta av.

När Monoliten till slut förstördes, Malphite var den enda fragmentet som fortfarande stod. Det var ett slut han aldrig hade förutsett och ännu inte helt har försonat sig med. Han lämnas med en ram av levande sten och ett syfte som inte längre har något att skydda. Runeterra’s invånare verkar mjuka och ständigt föränderliga för honom, på sätt som hans obelisk aldrig var, och en stor del av hans tillvaro går åt till att bära den klyftan medan han försöker lista ut vad en skärva utan någon helhet att tillhöra ska göra nu.

Hans stridsstil känns som ett försök att föra ordning in i en värld som hela tiden gör motstånd. Ground Slam straffar alla som står för nära och skickar ut en stötvåg vars styrka beror på hans egen pansar. Seismic Shard drar till sig fiender som försöker dra sig undan, och Thunderclap förvandlar en kedja av hans grundattacker till rullande efterskalv. Unstoppable Force, hans ultimate, slungar honom kroppsligen in i en folkmassa: trubbigt, beslutsamt och ungefär så långt från tålmodiga förhandlingar som en varelse av sten kan komma. Ändå har han hittat en märklig form av kamratskap i Ixtaldjungel, där han möter jägare som Rengar och Nidalee, som var och en känner ensamheten från en helt annan utsiktspunkt. Andra vandrare i samma djungel, Qiyana bland dem betraktar Ixtal’s ensamhet som sitt eget territorium; Malphite ser han det fortfarande helt enkelt som platsen där han råkade landa.