Piltover

Här är framsteg mindre en tillfällig bedrift än en medborgerlig plikt, och staden har byggt hela sin självbild kring att sträva efter det. Hextech, konsten att binda magisk energi till stabila, fungerande apparater, har gjort mer än att förändra hur staden strider och bygger. Den har blivit något som staden säljer, vaktar och ibland fruktar, ofta allt detta på en gång.

Jayce, morgondagens försvarare, gjorde mer än någon annan för att föra hextech från teori till praktik, och större delen av hans karriär har gått åt till att hantera vad uppfinningen tillåter i andras händer. Heimerdinger, den vördade uppfinnaren, förkroppsligar en äldre, mildare version av samma drivkraft och bryr sig mer om vad en apparat kan åstadkomma än om hur den skulle kunna användas. Ziggs, hexplosivexperten, närmar sig samma energi som en hobby snarare än en seriös disciplin, och det oroar en stad som hellre ser att dess explosioner kommer med blanketter.

Någon måste ändå se till att blanketterna lämnas in. Caitlyn, Sheriffen i Piltover, upprätthåller stadens regler med en prickskytts exakthet, medan Vi, avsnittet Piltover Enforcer, upprätthåller dem med betydligt mindre tolerans för dröjsmål. Camille, Stålskuggan, verkar en nivå ovanför gatunivåns polisarbete och bevakar stadens kommersiella tillgångar med en precision som gränsar till det kirurgiska. Inte alla begåvade invånare håller sig till lagen eller ens inom stadens murar. Ezreal, den förlorade sonen och upptäcktsresanden, använder dess uppfinningar för expeditioner som staden aldrig godkände, medan Orianna, Klockverkets Dam, och Seraphine, den stjärnögda sångerskan, visar att samma talang lika gärna kan frambringa en danspartner eller en melodi som ett vapen.

Inget av detta utvecklas av sig självt. Staden gillar att framställa sig som ett enda välordnat företag, men dess uppfinnare är sällan överens om vad företaget ska åstadkomma: ett vapen, en bekvämlighet, ett konstverk eller helt enkelt belägg för att en idé kan bli verklighet. Det som förfinas i de ljusa övre distrikten sipprar så småningom ner i staden nedanför, vanligtvis i en grövre form som ingen där uppe avsåg, och nästan aldrig tar någon där uppe ansvar för vad som sedan blir av det.