Lucian

Ett agg som fortfarande brinner

Lucian’s kampanj mot de döda började med en enda, precis förlust: hans fru, nedgjord av spöket Thresh. När hon senare fördes tillbaka förväntades det stänga räkningen. Det gjorde det inte. Elden som drev honom från början slocknade aldrig, trots att dess orsak hade vänts, och han jagar fortfarande vålnader med samma vildhet, som om något fortfarande är honom skyldigt.

Två pistoler, noll återhållsamhet

Som Sentinel of Light behandlar Lucian betraktar den Svarta dimman och de spöken den frambringar som en ständig kris utspridd över Runeterra, inte som en avslutad berättelse begränsad till ett enda slagfält. Hans parade reliktpistoler passar detta långa, obevekliga fälttåg: Piercing Light skär igenom ett mål i rak linje, Ardent Blaze träffar en större klunga med ett stjärnformat ljusblixt, och Relentless Pursuit för honom framåt eller bakåt så snart ett gap öppnas. Hans passiva förmåga, Lightslinger, lägger till en extra omgång grundattacker efter varje förmåga, så fienderna får sällan en paus. När en strid måste avslutas för gott släpper The Culling loss en skurar av eldgivning som få levande eller döda frivilligt skulle kliva in i.

Nåd finns inte på menyn

Inget av detta är teater. Lucian erbjuder föga medkänsla och tvekar ännu mindre, och ser varje vålnad som strövar fritt som en levande fara för alla som fortfarande andas, och håller den Svarta dimmans äldsta fasor väl borta från folket han har svurit att skydda. Varje skott från de pistolerna besvarar en skuld han fortfarande i tysthet anser vara obetald. Den blandningen av prickskytteträffsäkerhet och lönnmördarlik aggression låter honom slåss lika enkelt i bot lane som när han jagar ensam i mid lane, vid sidan av andra drifters som Evelynn och Fiddlesticks, vars band till någon enskild nation är lika löst.