Talon

Gatorna i Noxus, inte någon formell skolgång, formade hur Talon strider, och gatorna var aldrig milda med det.

Långt innan han gjorde sig ett namn värt att frukta var han ett barn som stal, slogs och dödade bara för att överleva imperiets rännstenar. Den sortens barndom lämnade honom utan smak för öppen strid. Talon slår till från skuggorna och försvinner innan ett larm hinner ljuda, en färdighet som väckte Du Couteau-familjens intresse och gav honom en plats under deras baner. Han tjänar nu Noxus direkt, spårar fiendens befälhavare och mästare och gör upp med varje noxianare som har retat sina herrar. Det passar ett imperium som tror att all slags styrka, även den tysta, förtjänar en plats på toppen.

Byggd som Assassin för mittbanan och driven av Mana läser sig hans kit som en arbetslista. Noxiansk diplomati skjuter fram honom med ett språng, följt av en stöt som slår hårt på nära håll. Rake slungar en vifta av dolkar utåt och drar tillbaka dem över samma mål; återfärden träffar hårdare och saktar ner alla den fångar. Assassin’s Path är hans signaturgenväg som låter honom hoppa över murar och byggnader med kort nedkylning, men terrängen han passerar blir oanvändbar för honom en stund efteråt. Shadow Assault, hans ultimate, sprider knivar runt honom medan han blir osynlig och kallar sedan tillbaka dem till platsen där han återuppstår, med skadan koncentrerad till just den punkten så snart han träder fram igen. Blade’s End binder ihop det passivt: varje träff staplar Sår på målet, och den tredje stapeln förvandlar hans nästa attack till en kraftig blödning. Rivaler som Cassiopeia och Ambessa känner honom mest som namnet kopplat till en kropp som redan ligger på marken, exakt det rykte Noxus ville att han skulle bära.