Noxus belönar dem som vinner öppna kraft- och ambitiöstävlingar, ändå verkar en god del av dess verkliga makt utom synhåll. Den Black Rose verkar under den synliga stegen: ett dolt brödraskap av magiker som ägnar sig åt blodmagi, utpressning och tyst inflytande i stället för öppen strid. Från rum som ingen folkräkning registrerar och ingen rivaliserande fraktion kan kartlägga fullt ut styr de beslut. Deras lojalitet gäller varandra långt före någon general eller guvernör.
Den skillnaden väger tungt i ett imperium som accepterar nästan vilken väg till avancemang som helst, förutsatt att den levererar resultat. En person som är skicklig nog tenderar att klättra oavsett hur den tog sig dit, och Black Rose har listat ut precis hur löst den regeln övervakas. Darius, Hand of Noxus, och Ambessa, Krigets Matriark, förkroppsligar den sortens förmåga som paraderas genom gatorna efter en seger. Ett hemligt sällskap är däremot beroende av ett subtilare talang: tålamod, villervalla och inflytande som hålls i reserv i åratal om det skulle behövas.
Imperiets skara av magiker och intriganter visar hur mycket utrymme den subtilare makten har att verka osedd. LeBlanc, Bedragaren, och Cassiopeia, vars själva titel frammanar en orms omfamning, pekar båda mot en Noxus där identitet och lojalitet kan skifta lika lätt som vilken besvärjelse som helst som omformar dem. Katarina, Den Onda Klingan, illustrerar hur lätt mord och politik flyter ihop vid en hovkrets så hänsynslös, och Annie, Det Mörka Barnet, visar att även outbildad, obehärskad makt hittar en roll i imperiets maskineri, oavsett om den rollen är önskad eller inte.
Den Black Rose är ingen rivaliserande tron. Den förfogar inte över några arméer och gör inte anspråk på något säte direkt, och den har aldrig haft anledning att göra det. Dess räckvidd löper genom utrymmena mellan Noxus:s högljudda ambitioner, en påminnelse om att ett imperium så upptaget av synlig styrka ändå lämnar gott om skugga för något tystare att växa ostört.