Shurima

Imperiet har varit borta så länge att dess döda borde ha fått ro vid det här laget, men de letar sig ändå upp till ytan varje gång dynerna förflyttar sig.

Under sanden

Ingen minns längre tydligt imperiets sista dagar. Dess huvudstad försvann under sanden och de överlevande spreds över öknen som de en gång kallade sitt hem. Amumu, den sorgsne mumien, strövar fortfarande genom dessa dyner, en ensam gestalt som förkroppsligar förlusten. Förbannelsen över honom var fallet som orsakade, även om han aldrig förstördes av det. Renekton, Sandens slaktare, och Nasus, sandens kurator, delade en gång uppgiften att vaka över imperiets minne. Sedan förvandlade något Renekton till ett monster, och Nasus lämnades ensam att hålla det som återstod från att falla sönder.

Vad som vaknar under den

Azir, Sandernas kejsare, visar att imperiet aldrig helt dog. Han klev ur sin egen grav för att göra anspråk på en tron som tekniskt sett har varit borta i århundraden. Xerath, den uppstigne magen, jagade en liknande sorts makt och betalade mycket dyrare för det. Han är nu inte mycket mer än rasande levande energi som knappt har någon form alls. Skarner, den urtidida suveränen, är äldre än imperiets folk. Denne kristallina väktare sov genom uppkomsten och kollapsen av deras civilisation, och omvälvningen störde knappt hans vila.

Inte alla där ute är fast i det förflutna. Taliyah, stenväverskan, strövar genom ruinerna med sina egna skäl i nuet och arbetar fortfarande ut vad hon kan göra med själva jorden. Sivir, stridsmästarinnan, ser forntida gravar mest som ett sätt att tjäna pengar. K’Sante och Naafiri är knutna till öknens levande städer och krigsband istället för dess begravda, vilket visar att imperiets historia inte bara skrivs av det som kryper upp ur sanden.

Inte ens öknens tidväktare kan enas om vilken era de lever i. Zilean, kronoväktaren, blev så uppslukad av sitt studium av tiden att han tappade räkningen på vilket århundrade han befann sig i. Nu driver han mellan imperiets förflutna och nutid och slår sig aldrig ner i något av dem. Rammus, bältdjuret, är långt äldre än de flesta förklaringar som ges till honom. Han ligger hoprullad under sanden och väntar på samma sätt som imperiets andra hemligheter. Huruvida resenärer går därifrån och tänker på öknen som en ruin, en varning eller ett kungarike som fortfarande har rätt till sin tron beror ofta på vilken av dessa gestalter de råkar möta först.