Hecarim

Hecarim’s liv före Ruination spelar knappast någon roll nu. Han red en gång som riddare av de välsignade öarna, ända tills dessa öar sjönk i skugga. Samma förstörande kraft som slukade landet grep även honom, hans kavalleri och varje riddjur som galopperade vid hans sida. Det som reste sig var inte längre en riddare, utan en spöklik blandning av ryttare och springare, fångad i ett öde som ingen av dem hade bett om.

Det ödet är enkelt och tar aldrig slut: att trampa ner de levande. Varhelst den Svarta dimman sprider sig över Shadow Isles och förbi dem, Hecarim leder anfallet. Berättelserna är eniga om att han inte tvekar. Han njuter av dödandet och mal ner allt som står i hans väg under bepansrade hovar som aldrig slutar röra sig.

Varje förmåga i hans arsenal bygger på fart. Rampage träffar allt i närheten, och ju fler mål det träffar, desto billigare blir det och desto hårdare slår det. Devastating Charge får mer fart ju längre han springer, vilket gör att han kan köra över enheter helt och hållet innan det avslutas med en knuff vars kraft ökar med sträckan han tagit. Hans passiva förmåga, Warpath, omvandlar den extra farten direkt till attackskada, så ju snabbare han rör sig, desto häftigare slår han till. Spirit of Dread kostar honom en del av sin egen hälsa för att suga hälsa från närliggande fiender, en rättvis byteshandel för någon som sällan har råd att stanna. Hans ultimate, Onslaught of Shadows, kallar tillbaka de spektrala resterna av hans forna kavalleri för en sista laddning, och avslutas med en stötvåg som driver överlevande på panikartad flykt i stället för strid.

Få champions från öarna visar så öppet hur mycket deras tidigare liv har förändrats som Hecarim. Han var en riddare som förlorade allt till Ruination och fortsatte rida ändå, bara inte längre för någon som fortfarande levde. Han slåss i top lane som en Fighter-Tank, driven av mana istället för någon levande resurs, vilket passar en krigare för vilken döden aldrig riktigt satte stopp för ritten.