Shadow Isles

Inget här avslutas snyggt. Katastrofen som skapade denna arkipelag föddes ur sorg, och århundraden efter att dimman kom och nekade alla en ordentlig död, utgör sorgen fortfarande en stor del av vad öborna är.

Viego, den ruinerade kungen, är där berättelsen börjar. Han ville inte acceptera sin drottnings död, och den vägran lossade förbannelsen som slukade hela hans rike, honom själv inräknad. Han vandrar fortfarande i dimman och letar efter en kvinna han aldrig kommer att nå. Thresh, kedjevakten, var redan en sadist innan förbannelsen tog honom. Efteråt hade han helt enkelt ett mycket större område att samla själar i, precis som han en gång samlade smärta. Hecarim, krigets skugga, rider i spetsen för en spektral kavallerikarga som aldrig tar slut. Den behöver inte ta slut, eftersom konflikten den var en del av hade förlorat sin mening långt innan striderna upphörde.

Några av dem som fångades i dimman vägrade ge upp. Senna, förlossaren, uthärdade århundraden instängd i en lykta och smidde sedan den ångesten till ett blad riktat mot dimman, och valde att motstå hellre än att blekna bort. Yorick, själarnas herde, befaller inte de döda; han tar hand om dem och ser öarnas otaliga lik som ett ansvar snarare än en förråd. Maokai, den förvridne treanten, motstår samma dimma med rötter istället för stål, och när en agg som är äldre än de flesta av öarnas nyare andar.

Även de mindre och underligare gestalterna här delar den där envisa vägran att förbli färdiga. Gwen syddes in i något nytt istället för att lämnas att ruttna. Karthus blir högre ju mer dimman nöter bort av honom. Kalista finns för att göra upp om eder som de levande bröt, och samlar in ett svek i taget. Elise, Spider Queen, valde sin egen förvandling istället för att få den påtvingad, vilket gör henne till en av de få saker i denna skärgård som ser mer ut som ett val än en konsekvens.

Ingenting som utspelar sig på dessa öar tar verkligen slut. Det tar bara en ny form och fortsätter. Det som började som ett kungarike, sedan blev en tragedi och därefter en förbannelse, är nu bara en plats, och de som driver iland här slutar vanligtvis fundera över vilket av de tre det egentligen är.