Karthus

Det sista de flesta hör innan Karthus anländer är en sång, om de alls hör något.

Han är en odödlig ande från Shadow Isles. Där de levande ryser vid tanken på att vara för evigt något som varken lever eller är riktigt död, Karthus ser bara skönhet. Han betraktar inte odödlighet som en förbannelse att fly ifrån utan som ett tillstånd värt att omfamna, och varje gång han vandrar bland de levande försöker han övertyga dem om det, vanligtvis genom att lämna lik efter sig.

Andra vandrare i Shadow Isles, Kalista inräknade, förföljer sina egna dystra mål genom samma dimma. Karthus bryr sig mindre om hämnd än om ritual. Han agerar mindre som en jägare och mer som en missionär och sprider sin idé om dödens glädje till vem som helst som råkar vara nära nog att höra den.

Att dö bromsar inte honom. Death Defied, hans passiva förmåga, håller hans besvärjelser tillgängliga en kort stund efter att han dödats, vilket passar en ande som aldrig betraktat döden som målstolpen. Lay Waste slår mot ett område med skada som byggs upp över tid och träffar hårdast mot mål som står ensamma. Wall of Pain minskar rörelsehastigheten och magiskt motstånd för varje fiende som passerar igenom den. Defile dränerar energi från närliggande fiender och fyller på hans egen mana. Hans ultimate, Requiem, kräver tre sekunders kanalisering innan den träffar varje fiendechampion på kartan samtidigt, en passande storslagen finale för någon som sällan brytt sig om gränserna för en enda strid, eller ett enda liv.

Han är en mage begränsad till mid lane, och precis som nästan alla andra trollkarlar i Runeterra är han beroende av mana, vilket får resten av hans kit att verka ännu märkligare. Det som främst definierar honom som besvärjare är att han fortsätter slåss efter att han har dödats i striden. Till och med hans sång, som de som har hört den sällan nämner, tycks betyda mindre för honom än tystnaden som följer.