Locke

Corvin Locke fick inte exorcism av eget val så mycket som den blev honom tilldelad. Han fostrades av demacianska ockultister som värderade hemlighetsmakeri och ursäktade sitt eget uppförande, och som barn såg han vuxna bedra andra om det onda de svor att de bekämpade för det allmännas bästa. Att lämna det hemmet stängde inte av hans instinkt för att upptäcka dold korruption. Från de åren drog han en oroande lärdom: demoner skapar inte det värsta i människor, de livnär sig helt enkelt på det som redan ruttnar inuti.

Locke möter denna övertygelse med ett enkelt, upprepat svar: dra rötan ut i ljuset, själ efter själ, så att världen blir lite mer sanningsenlig vare sig den ber om det eller inte. Han driver detta med verktyg byggda för direkt konfrontation snarare än finess.

• Silverpålen — hans slag träffar hårdare mot fiender som redan är nära döden, och han föredrar konstant press framför tålamod.
• Ritualspikarna — hans kastade Själsspikar märker mål som han senare kan förtära för extra skada.
• Själständning — en smärtsam ökning av attackhastighet och rörelsehastighet som tömmer hans hälsa i början och gradvis återställer en del av den.
• Askig jakt — en dash kombinerad med en teleportering som låter honom överbrygga avståndet innan någon hinner förbereda sig.
• Skärselden — en bindande relik som direkt kan avrätta försvagade fiender och blir starkare för varje champion den fängslar.

Han svarar inte längre inför någon enskild nation utan vandrar fritt över Runeterra på fri fot i stället för det kungarike som fostrade honom och ljög för honom i samma andetag. Andra drifters tjänar inte heller någon krona, från Aatrox till Bard, var och en befriad från varje trons befallning. För Locke, själva avståndet är det som betyder något: ju längre han rider från Demacia’s version av händelserna, desto tydligare avslöjar hans egna förbjudna riter sig. Det är en ensam tillvaro, ändå Locke verkar ha accepterat uppgörelsen.