Den Solari drev ut månens tro, men de lyckades aldrig utplåna den. Den Lunari höll sin uråldriga kraft brinnande långt efter det att Mount Targon’s soldyrkare brännmärkte den som korruption. Den överlevde i det fördolda i stället för i tempel, förd vidare av människor med goda skäl att tiga om vad de fortfarande höll heligt och försiktiga med vem de anförtrodde det åt.
Diana är den starkaste länken mellan den dolda tron och nutiden. Brännmärkt Scorn of the Moon från födseln av samma orden som en gång kanske skulle ha kallat henne syster, behandlar hon Lunari’s lidande som sin egen historia snarare än en avlägsen legend. Hennes pågående trots hindrar den gamla tron från att helt försvinna, även om hon aldrig möter någon annan som fortfarande delar den.
Aphelios, känd som Weapon of the Faithful, speglar en hängivenhet som passar en religion som överlever under jorden mycket bättre än en som är djärv nog att dyrka öppet. Den Solari har Leona, en champion formad för att bära deras lära ut i offentlighetens ljus. Den Lunari har ingen jämförbar gestalt i öppen dager, bara subtilare tecken och äldre namn som aldrig helt försvann från berget.
De återstående championerna i Targon står utanför denna särskilda kamp, kosmiska i skala snarare än partiska i lojalitet. Aurelion Sol strävar efter ambitioner som går före klyftan mellan sol och måne, och Soraka, Starchild, helar vem som än behöver det, vilken tro de än växte upp med och vilken sida av berget de än stöder. Deras opartiskhet gör kontrasten skarpare: även på en topp full av kosmisk makt överlever utrymmet att öppet följa månen mest i minnet, och i de få, Diana bland dem, som är beredda att kämpa för mer. Den Lunari har förlorat sina tempel och sin offentliga dyrkan, men de har hållit ut genom att helt enkelt vägra försvinna, generation efter generation, hur bestämt Solari antog att saken var avgjord.