Targon

Många klättrar upp till den här toppen för mer än dess höjd. Det som lockar dem tillbaka är vad som väntar på toppen, och det första som väntade där var en strid om vilket ljus som förtjänar vördnad.

De som tjänar solen

Den Solari håller den högsta marken här. De är en solvördande orden som ser ljus och ordning som en och samma sak och betraktar månen som närapå hädelse. Leona, den Strålande Gryningen, är ordens renaste form: en krigare höljd i solstrålning som hellre håller en position än jagar ärա. Pantheon, den Oförstörbara Lansen, lever samma tro i varje strid han ger sig in i, och väljer att visa sin tro med sin lans snarare än att debattera den.

Månen som vägrade försvinna

Den Lunari utplånades aldrig, vad än Solari än avsåg. Diana, känd som Månens Förakt, förvisades av just den orden efter att ha avslöjat en sanning den hellre hade hållit begravd, och hon för nu månens kraft rakt tillbaka in i berget som förvisade henne. Aphelios, De Trognas Vapen, håller den dolda hängivenheten vid liv med nästan inga ord och låter sin syster uttala en tro som han inte längre kan säga högt själv.

Bortom båda fraktionerna utövar äldre och märkligare krafter fortfarande makt över berget. Aurelion Sol, stjärnsmidaren, formade en gång stjärnor tills något skar ner hans ambitioner till bergets skala, en kosmisk kraft som dess mänskliga fraktioner knappt lägger märke till. Zoe, Skymningens aspekt, och Soraka, stjärnbarnet, bär var och en fragment av den kosmiska ordningen i mjukare, mer omedelbara former: den ena behandlar bergets kraft som en lek, den andra ger bort sin till människor som aldrig kommer att förstå vad den kostade henne. Taric, Valorans sköld, tillhör ingen av fraktionerna och tjänar bara idén om skydd varhelst det behövs. Var och en bär bergets kraft på sitt eget sätt: som ljus, hämnd, smideseld, lek, en återbetald skuld eller en ed som hållits långt efter att någon fanns kvar att upprätthålla den. Ingen av dem ser toppen som kuliss. För dem alla är klättringen poängen, inte utsikten från toppen.