Vissa faror växer sig större än vad något enskilt kungarike kan ställa upp mot, och Svarta dimman tillhör den kategorin. Det är därför som Sentinels of Light samlades: de hämtar medlemmar från hela Runeterra snarare än en enskild nation, i övertygelsen att undergång kräver motstånd som inte erkänner några gränser. Ett svar så utspritt kunde aldrig ha samordnats av en enda krona, och ingen krona försökte.
Gruppens sammansättning stämmer ofta överens med karaktärer som redan verkat bortom all fast lojalitet, människor som inte tvekade att kliva in på en främlings mark för att möta någon annans monster:
- Lucian, Renaren, vars titel nästan låter som ett uppdragsförklaring för saken, och vars jakt började långt innan gruppen fanns.
- Jax, Vapenmästare, en krigare som länge varit van vid att möta hot som är för gamla och för märkliga för vanliga soldater att ta på allvar.
- Bard, den vandrande vårdaren, vars bekymmer aldrig respekterade någon enskild nations gränser, eftersom kosmiska ärenden alltid kom före någon enskild kungadömes karta.
Mörkret som Vaktarna motsätter sig föder också sina egna anhängare. Mordekaiser, den järnklädda återuppståndne, Aatrox, Darkin-klingan, och Nocturne, den eviga mardrömmen, förkroppsligar var och en den uråldriga, krypande fientligheten som gör en gränsöverskridandeRuneterra nödvändigt svar. Detta är krafter som är tillräckligt gamla och hungriga för att ingen gräns någonsin skulle kunna hålla dem tillbaka heller.
Mellan dessa ytterligheter fungerar Vaktarna mindre som en konventionell orden och mer som ett ständigt svar på ett ständigt problem. Var undergången sprider sig härnäst kommer människor redan att vara redo att kliva in i obekant mark för att möta den, inbjudna eller inte av dem som styr det området. I den meningen väger medlemskap mindre än villighet, och villighet är det enda gruppen aldrig behövde förhandla om vid sin grundande.